Juleskum

Är man sjuk i huvudet eller vad är det frågan om ?
Första gången jag var med Janus på detta pass (RumpaMageLår) kunde jag knappt gå på 2 dagar, på riktigt !
Att sätta sig på toa gick inte utan att hålla sig i handfatet och nerför en trapp var helt ärligt omöjligt, utan räcken.
Det var mycket Aj, uuuu, usch och gnäll på mig i flera dagar.

Ändå går man dit igen.
Och igen.

Då måste man väl vara lite skadad, eller ?

Men jag skall medge att det faktiskt går bättre och bättre.
Idag måste instruktören ha kört hårdare än normalt med oss eller så känns det bara så för att jag känner att jag har något i kroppen. Virusskit.
Hur som helst så har jag har en känsla av att morgondagen kommer att kännas...

Men jag har äntligen hittat vågen hemma, bytt batteri och vägt mig.
- 4 kilo. Jag är sjukt stolt. Det är ju egentligen inte nå´t mål i sig utan bara en bonus.

Nej, som ni alla vet så är ju mitt mål att spöa skiten ut Bernt.
Riktigt sådär sjukligt mycket.
Och om jag sedan seglar förbi Anders sådär bara av farten så gör ju inte det något heller.

Varje morgon spelar jag upp en liten film i mitt huvud.
Jag skall lite kortfattat ta er genom handlingen:
Det är en härlig dag, soligt men inte för varmt.
Jag är sådär lätt och pigg i kroppen som sådana där elitidrottsmän (och kvinnor ja, ja) på TV.
Loppet börjar och jag bara flyger fram.
Anders ser jag inte till.
Bernt springer jag om strax innan den sista kilometern.
Och så korsar jag mållinjen med ett stort leende på läpparna.
Härligt va ?

Det sägs ju att hjärnan inte kan skilja på verkligheten och en tillräckligt starkt tänkt tanke.
Så what the fuck ! Det är värt ett försök !

Och du Anders, som kommer ihåg alla filmer, lägg denna på minnet !